fredag 21 september 2007

DJUPDYKNING

Det började bra
Nästan vår när jag steg ut på trappan i morse
Mitt inre öga såg en ljus, vacker och varm händelse i fjärran
Längtade dit

Ett samtal tog sin början
Även detta började bra
Rusig glädje och samhörighet

Glider över på en tung och smärtsam fråga
Både vill och vill inte dryfta denna pina
Vill inte för att det är plågsamt
Vill för att kunna gå vidare i det nya

Tvungen att ta det i små bitar
Ändå känner jag hur jag sjunker allt djupare
Står snart vid stranden av Styx
Ser Karon vara på väg hitåt

Följer jag med i hans båt så slipper jag denna skärseld....
I det samma hör jag en röst
En mjuk, varm förlåtande och kärleksfull röst

Den tar mig varligt i handen
leder mig bort från floden
och uppåt.

Denna ljuvliga, klart klingande röst
är som balsam på mina kvalfulla tankar
känner friden och glädjen sakta återvända

Dessa händer som mjukt för mig mot ljuset
Dessa varma kärleksfulla händer som hjälper mig återfå balansen
I dessa händer vill jag lägga min återstående tid.

När jag kommit upp till ytan fanns du där
Lappade och lagade
Gjorde mig hel

Du är ett sällsynt unikum
Även i sagornas och gudarnas värld
Din uppenbarelse gör mig stum av hänförelse.


Vid pennan....
Hefaistos

1 kommentar:

Anonym sa...

Så skönt att ordens och känslans makt är större än plågansmakt.

Tänk framåt...
Kom att tänka på studentsången där de sjunger
*DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR*

Varm kram från en tös som idag bor i en etta med holk.
Katastrofmage... *Ävla pizza*
Skyller iaf på den.

XENA